Microfiberklubbor med tillhörande puck

Man kan ju inte begära att små barn skall dra fram hockeydammsugaren och städa rummet, hur kul hockeydammsugning än är. Här behövs det ett annat grepp. Om vi håller oss i hockeyvärlden så behöver det inte vara så svårt att få hjälp av barnen med barnrumsstädningen. Klä barnens klubbor med microfiber! Och varför inte stoppa pucken i ett microfiberfodral. Sen behöver är det bara att få barnen att spela en match så torrmoppar de hela rummet och där de inte kommer åt med klubborna så fixar microfiberpucken damminfångandet.

Barnens städklubbor kan gärna få vara med i resten av bostaden också. Där det är svårt att komma åt, spelar man in microfiberpucken med Hockeyrapidon och låter barnen få peka fram den med torrmoppsklubborna. Ju fler barn man har desto snabbare går städningen. Vem trodde att kombinationen städning och hockey skulle kunna sporra föräldrar att skaffa fler barn och därigenom bättra på nativiteten?

Helt plötsligt vill alla föräldrar i grannskapet att barnen ska ta med sig sina kompisar hem på innehockey med microfiberklubbor. Städning som social aktivitet har blivit en affär för hela familjen. När papporna kör en Hockeyrapidoturnering så kör barnen en juniorturnering med torrmoppsklubbor. Om det inte är så många städspelare kan man köra med mixade lag. Alla får vara med. Mammorna som är glada att slippa golvstädningen kan vara hejaklackar med dammvipps-pompoms och ta dammningen.

Tänk vad rent det kan bli av roligt tänkande...

Tänka för att det är roligt eller för att det ska BLI roligt

Om man inte tycker tänkandet är roligt så kanske man ska använda tänkandet för att det ska bli roligt. Hur då menar jag? Jo, att använda tänkande och kreativitet för att sånt man inte tycker är roligt ska bli roligt eller åtminstone roligare.

Städning!

Hur många tycker egentligen att det är roligt? Jag tycker inte det men ändå gör jag det när det behövs. Ofta tycker min sambo att det behövs tidigare är jag tycker det så det är en annan historia och lyssnar jag av bekantskapskretsen så verkar vi inte vara ensam om den historian heller. Men hur gör man för att det ska bli roligt? Går det överhuvudtaget! Kjell Enhager beskriver situationen och ett sätt att se på den i sin Jag AB. Han frågar sin fru vad som gör att hon tycker om att dammsuga för att få reda på hur hon tänker och kanske kunna "stjäla" metoden. Och svaret blev att hon tänker på hur fint det blir när det är klart. Den metoden funkar inte så bra för mig eftersom jag ofta inte ser att det behövdes från början. Så skillnaden är inte så dramatisk som jag skulle behöva att den blev för att metoden skulle funka för mig. Men finns det andra sätt?

Det kanske behövs en ny idé. En ide definierar Fredrik Härén som "två tidigare kända saker som kopplas ihop på ett nytt sätt". Kika gärna på hans intressanta youtube-klipp om idéer, kreativitet och vad som händer i världen från kunskapens dag 2008, del 1 och del 2. Om man tar dammsugaren och försöker hitta någon ny idé kring den för att göra dammsugandet roligare, vad skulle det kunna bli av det?

I stället för att göra dammsugning roligt, kanske man ska göra dammsugaren rolig?

Tänk vad roligt, eller vad roligt att tänka

Att träna sin förmåga att tänka gör att man tänker bredare. Resultatet blir att man från ett givet utgångsläge sannolikt hittar fler vägar vidare än någon som inte tränat sin förmåga att tänka. Jag är övertygad om att det finns de som har tänkarförmågan med sig i modersmjölken såväl som det finns de som har bättre förutsättningar än andra att bli en bra sprinter men med träning så kan alla bli bättre både på att tänka och springa 100 meter.

Men återigen vad skall man ha det till då? Jaa, att lösa problem är väl det vanligaste svaret. Men varför ska man man inte bli bättre på att tänka bara för att det är roligt att tänka. Vadå, roligt att tänka, säger någon, några eller troligen till och med ganska många. Men kan det vara så att man inte upptäcker hur roligt det är att tänka förrän man börjar bli duktig på det? Och att det sen blir roligare och roligare ju bättre man blir på det. Det är ju inte särskilt roligt att springa 100 meter på tid förrän man börjar bli duktig på det och tiderna börjar bli roliga och det blir väl roligare och roligare ju bättre man blir. Det är kanske är samma sak med tänkandet.

Det här börjar bli roligt...

Jag tänker, alltså finns jag

Jag har varit intresserad av böcker sedan jag var liten. Allt från pappas gamla pocketwesterns om Bill och Ben till skönlitteratur och fantasy och numera allt oftare böcker inriktade mot kunskapsinhämtande. Någonstans på vägen ramlade jag på Edvard de Bono och hans laterala tänkande som väckte mitt intresse. Det passade på något sätt min person att inte riktigt göra som alla andra, att göra åtminstone lite annorlunda. Det yttrade sig t.ex. i att dricka Pepsi när andra drack Coca Cola, att dricka te (som numera inte är ett dugg annorlunda) när andra drack kaffe. Att beställa strips och räksallad utan korv när andra tog en korv eller burgare osv.

Intresset för tänkande och att tänka annorlunda har jag sedan haft med mig hela tiden. Det blir ganska intressant när de Bono hävdar att man kan träna sin förmåga att tänka, på samma sätt som man kan träna sin förmåga att springa fort, skjuta prick eller kasta långt. Hur många har egentligen tänkt den tanken eller ens funderat i de banorna? Och vad ska det vara bra för att träna tänkande? Frågeställningen är i sig en intressant tanke som borde utforskas vidare.